Nya bestämmelser om ”långsam handläggning” i förvaltningslagen
I förvaltningslagen (2017:900) har införts två nya bestämmelser i 11-12 §§ som avser åtgärder vid långsam handläggning.
Enligt 11 § är en myndighet skyldig att underrätta enskild om ett ärende kommer att bli väsentligt försenat, samt även anledningen till förseningen. Skyldigheten gäller endast i fall då ärenden har initierats av den enskilde, och alltså inte i ärenden som inletts av myndigheten eller i tillsynsärenden som inletts genom klagomål från annan enskild. Myndigheten behöver inte informera om alla förseningar, utan endast när det rör sig om väsentliga sådana. Vid bedömningen av vad som är en väsentlig försening får beaktas bl.a. den normala handläggningstiden för liknande ärenden, vilken betydelse ett snabbt beslut har för den enskilde samt omständigheterna i övrigt i det enskilda fallet.
Enligt 12 § har enskild möjlighet att genom dröjsmålstalan begära att myndighet skall avgöra ett ärende inom fyra veckor i fall då det gått mer än sex månader sedan ärendet inleddes vid myndigheten och då myndigheten ifråga är första prövningsinstans. En begäran enligt 12 § måste framställas skriftligen för att vara gällande. Framställs en muntlig begäran bör myndigheten informera om detta formkrav.
Reducerade bygglovsavgifter vid ”långsam handläggning”
Som nämnts i tidigare nyhetsbrev kommer nya regler i plan- och bygglagen (2010:900) att börja gälla den 1 januari 2019, vilka innebär sänkta avgifter för sökanden av bygglov, förhandsbesked eller startbesked när kommunens handläggning blir fördröjd.
Enligt de nya reglerna skall beslut i ärenden om bygglov och förhandsbesked fattas inom tio veckor från det att ansökan kom in till Byggnadsnämnden. Om handläggningstiden överstiger tio veckor skall avgiften reduceras med en femtedel per påbörjad vecka och efter ett överskridande med fem veckor får ingen bygglovsavgift tas ut. Samma reduktion skall gälla vid ansökan om rivningslov, marklov, förhandsbesked och anmälan. För de ansökningar och anmälningar som kommit in till Byggnadsnämnden före den 1 januari 2019 skall dock fortfarande äldre bestämmelser gälla.
Fastighet måste vara taxerad som jordbruksenhet för nekat bygglov enligt 3 kap. 4 § miljöbalken
Mark- och miljööverdomstolen har i målet P 10815-17 beslutat att bygglov kan beviljas för fastighet som ligger inom utpekat område för jordbruksmark med anledning av att fastigheten är taxerad som småhusenhet, och därmed inte utgör jordbruksmark. Miljö- och samhällsnämnden hade avslagit bygglovsansökan då nämnden ansåg att marken inom fastigheten utgör brukningsvärd jordbruksmark och därmed omfattas av 3 kap. 4 § miljöbalken, vilket innebär att marken endast får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen. Mark- och miljööverdomstolen ansåg dock att för att mark skall kunna utgöra jordbruksmark enligt 3 kap. 4 § miljöbalken måste fastigheten ifråga vara taxerad som jordbruksenhet, vilket alltså inte vara fallet i den aktuella prövningen.
Fristående proportionalitetsavvägning krävs i mål enligt fastighetsbildningslagen
Högsta domstolen har i målet HD T 1523/17 fastslagit att regeringsformens (1974:152) regler om egendomsskydd i 2 kap. 15 § kräver att det görs en fristående proportionalitetsavvägning mellan allmänna och enskilda intressen i varje enskilt fall som gäller tvångsvis marköverföring enligt fastighetsbildningslagen (1970:988). Målet gällde en tvångsöverföring av mark från en privatägd fastighet för att förbättra användningen för en intilliggande fastighet vad avser möjlighet till parkering och vändplats.
Högsta domstolen konstaterade i målet att fastighetsbildningslagens bestämmelser om tvångsvis marköverföring genom fastighetsreglering innehåller regler som endast till viss del tillgodoser kravet på en proportionalitetsavvägning, dock inte fullt ut. Det krav på en proportionalitetsavvägning som regeringsformens regler om egendomsskydd uppställer, kräver därför att en från fastighetsbildningslagen fristående avvägning görs mellan allmänna och enskildas intressen. Den enskildes intresse av att intrång inte sker ska då vägas mot den grad av allmänt intresse som finns för den aktuella åtgärden.