Högsta domstolen fastställer ansvar för personskada till följd av förhöjda halter PFAS
Ett antal boende stämde en kommunal VA-huvudman och krävde att bolaget skulle betala skadestånd för personskador på grund av förhöjda halter av PFAS i blodet hos de boende. Föroreningarna kom från en brandövningsplats där Försvarsmakten sedan mitten av 1980-talet använt ett särskilt brandskum, som innehöll PFAS.
Högsta domstolen har nu i målet T 486-23 beslutat att VA-bolaget är ansvarigt för att kompensera de skadelidande för personskada samt att dessa även ska få ersättning för sina rättegångskostnader i målet. Högsta domstolen konstaterar i sin dom att var och en av klagandena på grund av de höga halterna av PFAS i blodet löper en – sett i förhållande till personer som inte utsatts för motsvarande exponering – förhöjd risk att drabbas av sådana negativa hälsoeffekter och sjukdomar som är associerade med PFAS-exponering. Domstolen menade att den förhöjda risken för negativa hälsoeffekter i framtiden förvisso i sig inte utgör en personskada, men däremot får den beaktansvärda kroppsliga försämring som manifesterats i de höga halterna PFAS i blodet för var och en av klagandena anses utgöra ett sådant fysiskt defekttillstånd som i skadeståndsrättslig mening är en personskada. Skadeståndets storlek har ännu inte prövats.
Mark- och miljööverdomstolen bedömer att påverkan på miljökvalitetsnormer är godtagbar
Mark- och miljödomstolen avslog i mål M 3275-22 Ragn-Sells Treatment & Detox ABs ansökan om tillstånd för behandling av avfallsaskor, främst från avloppsslam, med hänvisning till att verksamheten skulle innebära otillåten försämring av vattenmiljön enligt 5 kap. 4 § miljöbalken. Förorenade ämnen av koppar, arsenik, zink och kvicksilver förekommer i vattenförekomsten. Mark- och miljödomstolen menade att vattenförekomsten redan var hårt belastad.
Bolaget överklagade till Mark- och miljööverdomstolen, som i mål M 692-22 gör en annan bedömning än underinstansen och konstaterar bl a följande.
Eftersom det i det aktuella fallet var fråga om begränsade utsläpp samt med hänvisning till de förutsättningar som finns att efter en prövotid genom villkor m.m. närmare reglera utsläppen, bedömer Mark- och miljööverdomstolen att det inte kommer bli fråga om en sådan förutsägbar höjning av halterna av aktuella ämnen som strider mot försämringsförbudet och inte heller kan det anses innebära ett sådant risktagande som äventyrar uppnåendet av aktuella miljökvalitetsnormer. Mark- och miljööverdomstolen anser därför att något hinder mot tillstånd till verksamheten inte föreligger enligt 5 kap. 4 § miljöbalken.
Eftersom prövningen i Mark- och miljööverdomstolen främst avsett miljökvalitetsnormerna för vatten återförvisades målet i enlighet med instansordningsprincipen till mark- och miljödomstolen för en fullständig prövning av förutsättningarna för tillstånd.
Genomförande av EU:s nya dricksvattendirektiv
Regeringen har i propositionen 2023/24:30 ”Genomförande av EU:s nya dricksvattendirektiv” föreslagit nödvändiga lagändringar för att implementera direktivet och ersätta det föregående direktivet.
Förslaget innebär en ändring i miljöbalken som möjliggör utfärdandet av föreskrifter som kräver att kommuner tillhandahåller nödvändig information för att bedöma risker i tillrinningsområden för dricksvattenuttag. Åtgärdsprogram för att upprätthålla miljökvalitetsnormer kommer även att gälla för att skydda dricksvattenkvaliteten. Hälsoskyddsbestämmelserna kompletteras med ett bemyndigande som kräver att kommuner, fastighetsägare och nyttjanderättshavare tillhandahåller information för att bedöma risker i ledningar, installationer och anordningar på fastigheter eller i byggnader som används för att distribuera dricksvatten.
Inom ramen för livsmedelslagen (2006:804) föreslås ett bemyndigande för att utfärda föreskrifter som kräver att de som producerar eller tillhandahåller dricksvatten lämnar information om dricksvattenkvaliteten. I plan- och bygglagen införs en bestämmelse om marknadskontroll samt ett bemyndigande att utfärda föreskrifter som reglerar villkoren för att släppa ut och tillhandahålla byggprodukter avsedda att på marknaden komma i kontakt med dricksvatten.
Lagändringarna planeras träda i kraft den 1 mars 2024.
Rättsprövning av tillstånd till vindkraftsverksamhet
Högsta förvaltningsdomstolen har i rättsprövning i mål 4718-23 beslutat att inte tillåta fyra vindkraftverk på grund av konflikt mellan lokaliseringen av vindkraftverken och totalförsvarets intressen. Försvarsmakten hade tidigare överklagat kommunens beslut att bevilja bygglov för de aktuella vindkraftverken på grund av att området nära vindkraftverken, vid en flottiljflygplats, utpekats som riksintresse för totalförsvaret. Det konstaterades i målet att området inte pekats ut som riksintresse för vindbruk av Statens energimyndighet. Eftersom vindkraftverken ansågs påverka Försvarsmaktens handlingsfrihet vid taktiskt uppträdande, och därigenom påtagligt kunde försvåra utnyttjandet av flygflottiljen, bedömdes totalförsvarets intressen i området överväga intresset av vindkraftsverksamheten där.
Mark- och miljööverdomstolen upphäver detaljplan pga utebliven kungörelse
Mark- och miljööverdomstolen har i mål P 3433-23 upphävt en kommuns beslut om att anta en detaljplan på grund av att förslaget till detaljplan inte kungjorts. För att utveckla en hotellverksamhet antog kommunen en detaljplan, vilken överklagades av flertalet närboende. Efter samrådet övergick planärendet till ett utökat förfarande. Förslaget till detaljplan kungjordes dock inte, vilket utgjort en brist i kommunens handläggning enligt 5 kap. 18 § tredje stycket plan- och bygglagen (2010:900).
Mark- och miljööverdomstolen understryker i sin bedömning att det finns skäl att ställa stränga krav på den formella handläggningen som föregår ett antagandebeslut. Bristen på kungörelse innefattar att intressenter och allmänheten har saknat möjligheten att framföra sina synpunkter. Domstolen ansåg därför att denna brist i handläggningen kan ligga till grund för påverkan på beslutet att anta detaljplanen, varför antagandebeslutet upphävdes.
Regeringens proposition om kärnavfallsfondens finansiering av kommuners insatser för slutförvar
I propositionen 2023/24:41 har regeringen beslutat att föreslå finansiering för kommuners medverkan i kärnavfallshanteringen. Kommuner har sedan år 1996 haft rätt till ersättning ur kärnavfallsfonden, vilken utgörs av kärnavfallsavgifter som förvaltas av myndigheten Kärnavfallsfonden, bl.a. för kostnader om befintliga och planerade slutförvar, inklusive tillåtlighetsprövningen enligt 17 kap. miljöbalken. Regeringen föreslår nu att kärnavfallsfonden även ska täcka kommuners kostnader för prövning och samråd om lokala miljöfrågor, samt granskning av forsknings- och utvecklingsverksamhet.
Lagändringarna planeras träda i kraft den 1 juli 2024.
Ekonomiska hänsyn inte skäl för särbehandling av fritidsfastigheter vid underhåll av enskilda vägar
En kommun beslutade att införa regler för kommunalt stöd för vägunderhåll till fastigheter med permanent bosättning. Beslutet överklagades av berörda som menade att kommunmedlemmar med fritidsfastigheter också var i behov av vägunderhåll, och att beslutet skulle upphävas då det bröt mot likabehandlingsprincipen. Kommunen å sin sida menade bl a att det blir kostsamt att erbjuda kommunalt underhåll och stöd för vissa vägar med fritidsfastigheter.
Kammarrätten beslutade i mål 3023-21 att upphäva kommunens beslut eftersom vad kommunen anfört om kostnaden inte utgör skäl för den aktuella särbehandlingen och kommunens beslut därmed stred mot kommunallagen.