Strandskyddsutredningen
I SOU 2020:78 har Strandskyddsutredningen redovisat sitt betänkande ”Tillgängliga stränder – ett mer differentierat strandskydd”. Syftet med utredningen har varit att föreslå ändringar som innebär att strandskyddet görs om i grunden, bl.a. genom att hänsyn tas till att tillgången till sjöar och stränder varierar i landet, liksom befolkningstäthet och exploateringstryck. Bland förslagen noteras bl.a. att strandskydd inte ska gälla vid insjöar mindre än 1 hektar eller vattendrag som är mindre än två meter breda, och inte heller vid anlagda vatten (sjöar, dammar och våtmarker) som har tillkommit efter 1975. Länsstyrelsen ska dock ha möjlighet att i det enskilda fallet besluta att strandskyddet ska gälla vid sjöar och vattendrag som har särskild betydelse för strandskyddets syften.
Samtidigt föreslås en stärkning av strandskyddet i områden där exploateringsgraden är hög och efterfrågan på mark för bebyggelse är stor och i vattenområden av särskild betydelse för djur- och växtlivet. Där ska de särskilda skälen för dispens och upphävande av strandskyddet vid detaljplanering tillämpas särskilt restriktivt.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2022.
Skogsutredningen 2019
I SOU 2020:73 har Skogsutredningen 2019 redovisat sitt betänkande ”Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen”. Skogsutredningen har haft i uppdrag att bl.a. lämna förslag på åtgärder för stärkt äganderätt till skog och nya flexibla skydds- och ersättningsformer vid skydd av skogsmark.
Ett av förslagen i utredningen är att en ny metod vid formellt skydd av skog ska införas – frivilligt formellt skydd. Markägaren kan då erbjuda ett område för frivilligt formellt skydd och skyddet genomförs bara om och när markägaren och myndigheterna kommit överens. Utredningen bedömer att detta kommer att öka markägarnas intresse för att bevara och utveckla naturvärden.
Register för rapportering av farligt avfall
Ett nytt avfallsegister för rapportering av farligt avfall har öppnat hos Naturvårdsverket med anledning av att alla företag och verksamheter där farligt avfall uppstår eller som transporterar, tar emot, behandlar eller handlar med farligt avfall ska rapportera in uppgifter om avfallet från och med den 1 november 2020. För de flesta ska rapporteringen ske senast två arbetsdagar efter att de har transporterat bort avfallet från sin verksamhet.
Dom om artskydd i ”lavskrikemålen”
Mark- och miljööverdomstolen har meddelat dom i ”lavskrikemålen”, dvs fyra mål samtliga gällande artskyddsförordningens (2007:845) tillämpning vid skogsavverkning i område där fågeln lavskrika förekommer (mål nr M 9836-19 m.fl.). Domstolen beslutade att skäl att förbjuda avverkningen inte förelåg och återförvisade målen till Skogsstyrelsen för föreskrivande av försiktighetsmått.
För att komma fram till sitt beslut konstaterade domstolen bl.a. att även om lavskrikan inte är upptagen i bilaga 1 till fågeldirektivet samt att den i den svenska rödlistan är klassificerad som livskraftig så omfattas den av artskyddsförordningen, vilket innebär att det enligt 4 § 4 p artskyddsförordningen är förbjudet att skada eller förstöra dess fortplantningsområden och viloplatser. Domstolen menade att även om arten har gynnsam bevarandestatus på nationell nivå måste hänsyn tas till storleken på och förutsättningarna för lavskrike-beståndet på lokal och regional nivå.
Domstolen tydliggjorde dock att det endast är artens fortplantningsområden och viloplatser som skyddas, inte artens livsmiljö i sin helhet och inte heller miljöer som är lämpliga biotoper för arten. Eftersom det inte med tydlighet framgick av utredningen att det är lavskrikans fortplantningsområde – på det sätt ett sådant område bör avgränsas vid tillämpningen av artskyddsförordningen – som berörs av den anmälda avverkningen saknades skäl att förbjuda avverkningen.
Förvaltningschef och ordförande för Fritids- och kulturnämnden döms i tingsrätten för otillåten miljöverksamhet
Både förvaltningschefen och ordföranden för Fritids- och kulturnämnden inom en kommun har i ett mål dömts till böter för otillåten miljöverksamhet enligt 29 kap 4 § 1 stycket 1 punkten miljöbalken (1998:808). Den otillåtna miljöverksamheten utgjordes av anläggande av en pontonbro, vilket utgör tillståndspliktig vattenverksamhet enligt 11 kap. miljöbalken, utan att tillstånd sökts. De båda åtalade menade att de inte haft någon vetskap om att skyldighet att söka tillstånd förelåg, detta ansågs dock inte frita dem från ansvar.
Frågan i målet var bl.a. hos vem av de båda åtalade ansvaret för den brottsliga handlingen låg. Tingsrätten konstaterade att det inte finns några bestämmelser i kommunallagstiftningen om ansvarsfördelningen mellan å ena sidan kommunala nämnder och styrelser och å andra sidan kommunala tjänstemän vid lagöverträdelser som begås i kommunal verksamhet, och att rättspraxis på området är sparsam.
Domstolen konstaterade att initiativet till pontonbron kom från tjänstemän inom förvaltningen, men det var Fritids- och kulturnämnden som hade beslutat om såväl anläggande av bron som vem som skulle tilldelas uppdraget att genomföra anläggandet av bron. Genomförande av beslutet om anläggande av bron har dock handhafts av Fritids- och kulturförvaltningen. Det yttersta ansvaret för förvaltningens beslut har därmed vilat på förvaltningschefen, som har haft skyldighet att ta reda på vilka regler och tillståndskrav som gällde för anläggandet av pontonbron samt haft ansvar för att nödvändiga tillstånd inhämtas.
Domstolen bedömde dock att ansvaret även låg hos ordföranden för Fritids- och kulturnämnden, med paralleller till den praxis som gäller för privata företag där det straffrättsliga ansvaret i princip åvilar företagsledningen. I nämndens uppdrag till förvaltningen att verkställa beslutet borde det, enlig domstolens mening, även ha ingått en uppmaning att kontrollera lagligheten av projektet, vilket det inte gjort.
| Målet har överklagats till hovrätten. |