Den nationella planen för miljöprövning av vattenkraft
Den 1 januari 2019 infördes regler i miljöbalken som innebär att alla vattenkraftverk skall ha ”moderna miljövillkor”. Med moderna miljövillkor menas ett tillstånd, vars villkor och andra bestämmelser till skydd för människors hälsa och miljön, har bestämts enligt miljöbalken i en dom eller ett beslut som inte är äldre än 40 år. Befintliga vattenkraftverk med äldre tillstånd måste alltså omprövas av mark- och miljödomstolen enligt de idag gällande kraven i miljöbalken.
En nationell plan skall fastställa hur miljöprövningen skall genomföras och verksamheter som önskat ingå i planen för miljöprövning har fram t.o.m. den 1 juli 2019 kunnat anmäla sig till planen. Länsstyrelsen utreder nu om de verksamheter som anmälts till den nationella planen uppfyller kriterierna för miljöprövningen. Samtidigt har Havs- och vattenmyndigheten, Energimyndigheten och Svenska kraftnät gemensamt tagit fram ett förslag till den nationella planen i samverkan med andra berörda myndigheter, vilket lämnades till regeringen den 1 oktober.
Regeringen har nu att fatta beslut om den nationella planen för miljöprövningen.
Dammar omfattades av den nationella planen för moderna miljövillkor
Mark- och miljööverdomstolen har i målet M 7797-19 bedömt att två dammar, vilka har en funktion som spegeldammar och ligger på fallsträckan i naturfåran för ett kraftverk, har ett tekniskt och miljömässigt samband med kraftverket. Det är därför i det här sammanhanget fråga om en och samma verksamhet enligt 11 kap. 6 § miljöbalken och dammarna kvalificerar sig till att omfattas av den nationella planen för moderna miljövillkor.
Med ändring av underinstansens dom har Mark- och miljööverdomstolen därför återförvisat ärendet till länsstyrelsen för fortsatt handläggning.
Förbättrat genomförande av avfallsdirektivet
I lagrådsremissen ”Förbättrat genomförande av avfallsdirektivet” har föreslagits ändringar i miljöbalken för att förbättra genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (2008/98/EG) av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv (avfallsdirektivet).
Förslaget innebär bl.a. att en ny bestämmelse införs som innebär att en verksamhet som behandlar avfall och som är tillstånds- eller anmälningspliktig endast får tillåtas om det finns skäl att anta att den planerade behandlingen kommer att uppfylla kraven i 15 kap. miljöbalken. Vidare förtydligas vad som är en biprodukt och bestämmelsen om vad som avses med att ”bortskaffa avfall” ändras så att det blir tydligt att den omfattar även förberedande åtgärder inför bortskaffandet. Bestämmelsen om hur avfall ska hanteras preciseras så att den som producerar eller annars hanterar avfall ska se till att hanteringen inte skadar eller orsakar risk för skada på människors hälsa eller miljön. Krav införs även på att en dom som omfattar tillstånd att återvinna eller bortskaffa avfall, eller att lagra avfall i samband med en sådan behandling, skall innehålla de villkor som behövs avseende åtgärder för avslutning av verksamheten och efterbehandling.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2020.
Landsting blir ”region”
Propositionen ”En ny beteckning för kommuner på regional nivå och vissa frågor om regionindelning” (2018/19:162) innehåller förslag om att beteckningen för kommuner på regional nivå skall ändras från landsting till region, samt även ett antal lagar ändras genom att den nuvarande beteckningen landsting byts ut mot region.
Propositionen innehåller också förslag om att det vid prövning av frågan om ändring i regionindelningen skall tas särskild hänsyn till önskemål och synpunkter från den eller de regioner som närmast berörs av ändringen. Det skall krävas särskilda skäl för att besluta om en ändring i regionindelningen mot en berörd regions vilja. Vidare skall befolkningens önskemål och synpunkter beaktas vid ändringar i regionindelningen. Berörda regioner skall, om det inte är uppenbart obehövligt, som ett led i beredningen av ett yttrande eller en ansökan om ändrad regionindelning inhämta synpunkter från befolkningen.
Lagändringarna föreslås i huvudsak träda i kraft den 1 januari 2020.
Företagsbot för kommuner
Propositionen ”Skärpta straffrättsliga sanktioner mot företag” (2018/19:164) är av intresse i kommunalt hänseende med anledning av att lagförslaget innebär att företagsbot i framtiden kommer att kunna påföra sådan offentlig verksamhet som kan jämställas med näringsverksamhet, d.v.s. även sådan kommunal verksamhet som det finns privata motsvarigheter till (skola, vård, omsorg m.m.).
Tidigare har företagsbot endast kunnat påföras näringsverksamhet, vilket inte innefattat kommunal verksamhet. Vid lagöverträdelser av en kommun har endast det personliga straffansvaret kunnat göras gällande av åklagare, men den föreslagna lagändringen innebär alltså en möjlighet att påföra kommunen, såsom juridisk person, företagsbot, istället för mot enskilda personer på kommunen.
I vissa fall höjs även maximibeloppet för företagsboten till 500 miljoner kronor, från det nu gällande 10 miljoner kronor.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 2020 och kommer endast att kunna tillämpas för lagöverträdelser som sker efter detta datum.
Ersättning vid inrättande av vattenskyddsområde
I målet M 6362-18 har Mark- och miljööverdomstolen beslutat att en ägare av jordbruksmark haft rätt till ersättning enligt 31 kap. 4 miljöbalken på grund av inrättande av vattenskyddsområde, vilket beslut berörde den aktuella marken. I målet hade en kommun beslutat om föreskrifter för vattenskyddsområdet som i princip innebar förbud mot användning av kemiska bekämpningsmedel inom den primära zonen, vilket enligt fastighetsägaren innebar en ersättningsgill inskränkning av pågående markanvändning. Kommunen å sin sida gjorde gällande att inskränkningen inte var större än vad som ändå följer av de allmänna hänsynsreglerna 2 kap. miljöbalken, och att någon ersättning därför inte skulle utgå.
Den fråga Mark- och miljödomstolen hade att ta ställning till i målet var således om redan hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken medfört så långtgående begränsningar av rätten att använda kemiska bekämpningsmedel inom berörda områden, att pågående markanvändning inte avsevärt försvåras av vattenskyddsföreskrifterna. Domstolen fann att föreskrifter som generellt förbjuder användningen av kemiska bekämpningsmedel inom stora områden i många fall kan presumeras innebära att konventionell jordbruksverksamhet avsevärt försvåras i den mening som avses i ersättningsbestämmelsen i 31 kap. 4 § miljöbalken. Mark- och miljööverdomstolen beslutade därför, med ändring av mark- och miljödomstolens dom, att ersättning skulle utgå till fastighetsägaren.